Ibland hittar man saker, och det hugger till i hjärtat

Från: Sandra
Till: Pappa

Kom just på att jag faktiskt inte uppdaterat dig om vad som har hänt hät hemma, ville inte skriva det öppet på loggen!Anledningen att jag inte berättat det tidigare är att jag har behövt tid att smälta det själv!Mormor är sjuk. Väldigt sjuk. Hon har legat på sjukhus de senaste tre veckorna efter att ha varit dålig nästan hela sommaren. Mamma tog henne till sjukhus bara ett tag efter att jag kommit hem från er!Vi har fått veta att hon har cancer. Det började i lungorna och har spridit sig till hjärnan. I hjärnan har hon ca tio tumörer. Det betyder att ingen behandling finns, det går inte att rädda henne. Det enda man kan göra är att ge henne strålning. Det förlänger inte hennes liv, men det lindrar smärta. Läkarna har sagt att hon har 2-3 månader kvar. Jag kan inte riktigt sätta ord på hur jag känner just nu. Såklart är det otroligt hemskt. Men samtidigt så vet man ju att alla dör någongång, men så är det ju hemskt att det var tvunget att ske så här. Samtidigt har hon tur, för hon har inte mått dåligt nu under sjukhusvistelsen. Tumörerna i huvudet har satt sig så att hon är gladare och "piggare" är hon varit på många många år. Mormor som aldrig brukade gå ut förut pratar om att åka till Åland med hela familjen. Såklart är inte mormor helt klar, dvs att hon kan vara virrig och säga konstiga saker. Tex en gång glömde hon att jag hette Sandra och trodde jag hette Isabel. Hon visste att det var jag, det förstfödda barnbarnet som går i gymnasiet, men hon blandade ihop namnen. Men jag tycker att det är lite bra det med, för då slipper hon sitta och tänka på att hon är sjuk och att hon kommer dö, för hon förstår det inte. Jag har accepterat det nu, det som nästan är jobbigast är tanken på att mormor ska försvinna. Något annat som är lite jobbigt är att man nästan bara väntar på att hon ska försvinna. Man kan liksom inte börja sörja, inte börja försöka gå vidare. Man står liksom stilla i allt. Som mamma säger, livet är på paus. Men för mig kan det inte stå på paus, för jag går i skolan. Så det är kämpigt imellanåt. Vad jag hoppas är att mormor kan få komma till ett sjukhem. Hon tycker det är lite tråkigt på sjukhuset, finns inte så mycket att göra. Hon pratar ofta om "när jag kommer hem". Men hem kommer hon inte få åka, hon kan inte ta hand om sig själv. Mamma och andra släktingar är så klart hos henne varje dag, och hon lider inte. Denna vecka håller dem på att ge henne strålning.Nu blev det en hel del text, men det är lite skönt att skriva faktiskt. Jag tycker fortfarande det är svårt att prata om det, men att skriva fungerar bra.Lite hårda nyheter kanske, men kände att jag borde berätta.



Jag minns hur vidrig jävla svårt det var att skriva det där. Att berätta för någon som inte visste alls. Alla här hemma som kände mig visste ju, åtminstonde delvis..

Usch.. Jag saknar dig mormor.. Och jag har fortfarande inte varit vid minneslunden.. Hjärtat av rosor är sedan länge borta, jag fick aldrig se det på plats förutom på kort..
Vissa av mina val ångrar jag nu, vissa inte.. Men jag vet inte om jag klarat av att göra annorlunda.. Det jag ångrar mest är vårat sista möte.. Jag sa aldrig hejdå..