<3

Jag saknar dig mormor! Jag önskar jag kunde ringa dig imorgon efter skolan och höra om du hade lust att äta middag tillsammans. Vi hade kunnat göra det till vår grej, lunch/middag varje måndag. Jag har ju min sista lektion där på måndagar!
Tänker på dig varje gång jag är där. Och väldigt ofta annars också!
På något sätt känns det som att det här aldrig hänt. Som att nu ska vi gå tillbaka till vårat vanliga liv som att inget har förändrats. När det egentligen aldrig kommer bli som förut. Det kommer alltid finnas en lucka på förmiddagen under alla födelsedagar då du skulle kommit. Det kommer alltid finnas en tom fotölj på julafton. Promenaden upp för backen till din lägenhet kommer man aldrig längre gå. Hunden kommer glömma vad den vägen leder till. Jag gillar det inte. Jag önskar du var här.
Jag kan få något sätt inte förstå att jag inte kommer träffa dig mer. Livet som jag kännt det i 17 år har förändrats, en pusselbit har försvunnit. Pusslet blir inte fulländat, för en bit saknas! Mitt liv rullar fortfarande på, jag har alla förutsättningar för att gå vidare och göra ett nytt pussel. Men jag vill inte, det går inte. Du är så saknad.
Du var mitt goda omdöme. Du var min rådgivare. Du var den som bakade godast bullar och lagade godast mat. Du var min mormor. Hur släpper man taget om det?
Jag känner dig inte kring mig längre. Men jag tror inte du är helt borta, jag tror du är runt mig. Du måste bara påminna mig ibland okej? Peta mig på axeln när jag behöver det!
Jag älskar dig!