Den kittlande känslan i halsen

Det här har nog fått bli min mormor-blogg.. In hit går jag mest för att läsa om hur det kändes för ett tag sen, nu är allt så annorlunda..
Faktumet att du inte finns här längre, mormor, har man nästan vant sig vid. Så fort jag skriver det så stiger det där kittlande, jobbiga trycket i halsen och ögonen tåras. Jag ser dig framför mig. För även om det känns som att jag vant mig så har jag inte det.. Det är inte lika ständigt påminnande, men det kommer nog dröja länge innan jag kan förstå och acceptera att jag inte kommer få träffa dig mer..
Det är inte så att jag inte tänker på dig, för det gör jag nog varje dag. Och att ha dig där uppe är inte helt värdelöst, även om jag tusenmiljoner gånger hellre hade haft dig här hos mig. Du hjälper mig, jag vet det. Jag söker mig till dig när det är som jobbigast, och då hjälper du mig. Det har jag fått bevisat för mig under den senaste veckan <3

Just idag har mina tankar funnits mycket hos en familj som nu i januari förlorat sin son/bror Linus. Jag kan inte föreställa mig hur det känns att förlora sitt barn.. I såna här stunder känns mina problem så sjukt små i jämförelse och jag är bara glad över allt jag har. Tre sekunder senare hoppar mina problem upp i mitt ansikte och blir jobba igen. Men jag har förstått att så är det. Alla problem är jobbiga, stora som små. Man har dem hela tiden, mer eller mindre jobbiga. Man måste bara komma på vad man ska göra åt dem.. Vilket inte alltid är så lätt..

Jag saknar dig mormor.
Mormor, mormor, mormor. Det skrivna ordet har fått en annan betydelse än bilden i huvudet och känslan i hjärtat. Det skrivna ordet betyder frånvaro, opersonligt och bara fel.. Bilden och känslan är kärlek, saknad och rätt. Så rätt det kan bli under omständigheterna iallafall.

Jag har många gånger tänkt på sista gången vi pratade innan du blev sjuk. Det var nog det djupaste samtal vi någonsin haft.. Du öppnade dig för mig och gav mig svar på frågor jag aldrig vågat fråga. Önskar vi hade haft tid för fler såna.. Jag tänker också mycket på tumörerna i hjärnan. Var det dem som styrde, som fick dig att öppna dig så? Du brukade annars vilja skydda mig från den farliga världen, men nu pratade du om det vi aldrig nämnt förut.
Vad spelar det för roll egentligen?

Jag önskar att jag inte var så bekväm med att sätta mina känslor i bokstäver.. Då kanske mina texter här skulle kunna vara lite fina eller till någon nytta.. Men nu bara skriver jag allt som ploppar upp i huvudet.. Måste vara försiktig så att jag inte svävar iväg, och sen när jag läser detta igen så förstår jag inte vad jag skrivit om..

Nu ska jag sova.. Kommer ihåg när du kramade mig i drömmen och jag vaknade och det känndes som att jag blev kramad.. Ska tänka på det, och så kanske jag efter en vecka full med mardrömmar slipper dem..

Jag älskar dig, såå jättemycket. Älskade älskade. Tänder ett ljus för dig imorgon i kyrkan. Kramar, din Sandra <3<3