Mata ankor med torrt bröd..

Idag tittade jag på "The Notebook". En väldigt bra film!
Men under ett tillfälle i filmen pallade jag inte riktigt. Allie och Noah har rott ut med en båt, och han frågar om hon vill mata ankorna. Han ger henne något jag gissar är bröd.
Då får jag en minnesbild i huvudet.

Jag är hemma hos mormor. Jag är liten, vet inte hur gammal, men liten. Vi är i hennes kök, och hon berättar för mig att idag ska vi gå ner till trekanten och mata ankorna. På diskbänken ligger en vit påse, och lite andra påsar, med bröd som blivit torrt. Det ska vi mata ankorna med.

Det är tillochmed jobbigt att skriva det här. Jag saknar henne så att det gör ont i hela kroppen och halsen vrids till en värkande knut.
Hon tyckte så mycket om mig. Och jag tyckte så oändligt mycket om henne. Ingen kramades på samma sätt som hon. Ingen beskyddade på samma sätt som hon. Ingen var så osjälvisk som hon. Ingen lagade mat med samma kärlek som hon.

Och så tänker jag på att jag aldrig sa hejdå..

Jag saknar dig så mycket. Jag tänker på dig varje dag. Åh, vad jag ångrar att jag inte sa hejdå. Jag vet att du skulle säga att jag inte ska ångra mig, att du förstår. Du om någon.
Jag älskar dig. Jag älskar dig, älskar dig, älskar dig. Jag önskar jag fick krama dig. Jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag önskar jag fick träffa dig i himlen, typ imorgon. Men jag trivs ju så bra här på jorden, så jag får bara vänta tills naturen gör sitt. Tror inte riktigt på att fuska sin väg upp dit. Och jag vill inte fuska, absolut inte. Jag bara saknar dig så mycket. Det gör vi allihopa ♥